Dagar utan liv

I snart två veckor har jag knappt kunnat andas.
Jag har tänkt så många tankar utan att ens förstå
vad det är jag tänker på. Tänkt så många tankar och undrat varför.
Undrat hur folk tar sig vidare. Hur man klarar av. Om man klarar det.
Tänkt på hur helt jävla fantastiskt det är att någon
annan kan ge så mycket, få en att känna så mycket, vara så mycket.
Och förstått att det som för oss fram, det enda vi har - det är vårat hopp, våran tro.
Våran vilja. Våran kärlek. Våran styrka om att aldrig ge upp.
För vad är vi utan allt det?

Det är först när man får känna på en smärta som man aldrig trodde fanns,
man förstår hur ont det gör att förlora något. Eller, jag tror föresten aldrig
att man kommer att kunna förstå. För vem kan förklara med ord?

Ibland vill jag bara banka in i människor huvud, att det kan faktiskt
plötsligt ta slut. Det man älskar allra allra mest kan försvinna.
Och vem är vi då?
Någon som får oss att vara den vi är försvinner... vad händer?

Vi går runt & gnäller om tusen helt obetydliga saker varje dag,
när vi egentligen har så mycket att glädjas för, att leva för.
Varför gör vi så?
Varför ska det behöva gå så långt att man vaknar då det är försent?
När man inte kan styra något alls.

Utan all den kärlek, som vi borde ta vara på, är vi ingenting.
För utan kärlek, är vi ingenting.