Det är sent, hela lägenheten är mörkaste, bara ett tänt ljus här i köket som lyser.
Hade gått och lagt mig för att sova liksom. Men när Kennie somnat så kunde jag inte
ligga still. Så nu sitter jag här insvept i en filt och dricker mitt asgoda te.
Har även en hickande bebis som känns gaanska så stor nu vill jag lova,
som knappt får plats där inne känns det som. Ganska så overkligt att den kan
komma när som helst, att vakna varje morgon och tänka "undra om det blir idag" .
Så nära. Och jag tror ingen förstår hur mycket jag längtar efter att få se den vackra lilla,
av mitt alldeles egna blod. Få börja leva ett alldeles nytt liv tillsammans med denna lilla.
Och Kennie såklart. Min fina. Mina fina.
Ingen längtar som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar